den svenska ensamheten

Det kanske handlar om mig, det kanske är mig det är fel på. Kanske har jag blivit alldeles för mycket, börjat ta för mycket plats. Kanske  känner jag inte längre var gränserna går, vet inte längre hur mycket utrymme jag måste ge de andra efter tiden i andra länder, i länder där det sociala utrymmet är mycket mindre än vad det är här.

Efter 10 år borta i länder där det är okay att stirra, att nyfiket komma nära, bjuda in till en delad drink med en främling, att erbjuda sin matsäck på stranden, eller en kaffe över staketet med den nyinflyttade grannen, så känns det plötsligt så ensamt. Det känns som om det finns ett stort utrymme av ensamhet som omgärdar varje svensk. Det finns ett avstånd till grannarna, som känns när man möts, när man hälsar. Det finns ett avstånd till dagispersonal, till föräldrarna till andra barn, kollegor, de andra medlemmarna i de föreningar som man tillhör.

Trevligt, men inte längre än hit… En rädsla för att få en kontakt som ska ta för mycket tid, vara störande, pocka på uppmärksamhet som inte är önskvärd. Eller vad vet jag, jag bara funderar på det som jag känner så tydligt nu efter att ha erfarenhet av mina mexikanska grannar i Kanada, eller mina brasilianska grannar i Brasilien, eller mina amerikanska grannar i Kina.

Jag kommer ihåg hur jag blev livrädd i början, usch ännu en ovälkommen inbjudan, ytterligare en påtvingad lunch, känslan av att vi måste bjuda igen, att inte veta hur man artigt skulle tacka nej. Känslan av att det är bättre att vara helt själv än att ständigt behöva hantera den där närgångna önskan om kontakt.

Men nu kan jag se att jag långsamt har vant mig till att vara närmare dem som finns i min närhet, att det inte betyder så mycket att slänga på grillen och bjuda på en spontan korv, och att min glättiga öppenhet kanske är lika skrämmande i min nya svenska närvaro, som den mexikanska gränslösheten en gång var för mig.

Att jag än en gång måste lära mig att omgärda mig av en trygg barriär av ensamhet, för att inte skrämma slag på dem som finns i min närhet. För att få männsiskor att se att jag är kapabel att leva själv, så att de ska våga närma sig mig, utan rädslan för att bli totalt uppätna av ett socialt monster, som förr eller senare kommer att kräva en klar och tydlig kommunikation för att begripa att man vill bli lämnad ifred….